Personliga berättelser från fältet

Mitt hem under resan, och där Dorcas behandlades, var Kudaru, en liten by i Kaduna i nordöstra Nigeria. Det är ett landsbygdssamhälle där jordbruket är en viktig del och på senare år har också en marknad med lokala handlare vuxit fram. Husen i Kudaru är en blandning av betong och traditionella träbyggnader och byn omges av låga kullar och ligger nära en flod.

Sunday Isiyaku, Sightsavers landschef i Nigeria, berättar att livet i Kudaru förr såg väldigt annorlunda ut. För tjugo år sedan bar halva befolkningen på viruset som orsakar flodblindhet, vilket sprids via knott som förökar sig i floden nära byn. De flesta familjerna i Kudaru hade upplevt hur nära och kära blivit permanent blinda på grund av flodblindhet. Sjukdomen var en tung börda för alla i samhället och begränsade invånarnas möjligheter.

Men när jag kom till Kudaru hade man inte haft några nya fall av flodblindhet på tio år. Den påtagliga förbättringen i Kudaru och många andra liknande samhällen, är delvis tack vare initiativet UNITED och andra program för förebyggande behandling som Sightsavers driver tillsammans med sina partnerorganisationer i samarbete med den nigerianska regeringen. Dessa livsviktiga program skyddar människor mot försummade tropiska sjukdomar som flodblindhet och stärker de lokala hälso- och sjukvårdssystemen för att hjälpa länder att nå framsteg också på lång sikt.

Volontären Danladi Ishaku är utbildad i att distribuera förebyggande läkemedel i sitt lokalsamhälle. Han berättar att han är väldigt stolt över hur långt man kommit i Kudaru och han är optimistisk inför framtida generationers möjligheter. Men mitt möte med Simon Shauabi blev en stark påminnelse om de svåra konsekvenser flodblindhet haft för tidigare generationer.

Simon är i sjuttioårsåldern och arbetade vid floden utanför Kudaru. På grund av flodblindhet har han varit blind i 30 år.

Han håller min hand medan vi blir presenterade för varandra och sedan sätter vi oss tillsammans med hans barnbarn Dorcas under skuggan av trädet vid hans hus. Det starka bandet mellan Simon och Dorcas är lätt att se. De är avslappnade och glada tillsammans, drar interna skämt och de förutser varandras rörelser. Det är en nära gemenskap som är väldigt viktig för den hjälp och vård Dorcas ger sin farfar.

Simon förklarar att innan synen började försämras så fick han intensiv klåda på benen. Senare fick han veta att det var det första symtomet på att han drabbats av flodblindhet. Behovet av att klia sig var så starkt att han rev av bitar av huden, vilket orsakade betydande ärrbildning, ett symtom man ibland kallar ”leopardskinn”.

På den tiden fanns det inga tillgängliga behandlingsprogram i trakten. Simon berättar att han inte hade någon att vända sig till och konsekvensen blev att synen försämrades så till den grad att han till slut blev helt blind. ”Det är hemskt att vara blind och veta att det kunde ha undvikits”, säger Simon. Men han är hoppfull och beslutsam om Dorcas framtid och väldigt glad över att hon hjälps av Sightsavers förebyggande behandlingsprogram.

Dorcas går i byns grundskola. Varje dag innan skolan hämtar hon vatten från brunnen och utför andra hushållssysslor. Till exempel maler hon majs och gör i ordning frukosten åt sin farfar. Och precis före 8 tar hon på sig skoluniformen, vit skjorta och grön kjol, och går till skolan tillsammans med sina kompisar.

Hennes favoritlek är att sjunga och dansa i ring med kompisarna och de turas om att hoppa högt i luften. Det ser mycket roligare ut än vad jag kan beskriva här. Titta på filmen!