”Jag kommer från blygsamma förhållanden. Pappa var lärare och mamma var hemmafru (jag kallar henne för ”hemmachef”). Min pappa ville inte veta av något annat än högsta betyg från sina barn, men jag klarade inte alltid av det.
Först ville jag bli forskare och hamnade på University of Malawi för att läsa till en naturvetenskaplig examen. Det var där som mitt intresse för medicin väcktes.”
Efter två år sökte jag till St Andrews University i Skottland via ett program som stöddes av British Council [en oberoende brittisk kulturorganisation]. På den tiden hade regeringen ett samarbete med British Council för att hjälpa till att utbilda malawiska läkare. Jag valdes ut och efter tre år flyttade jag till St Mary’s sjukhus för att påbörja min AT-tjänst.
Mot slutet av AT-tjänsten var jag tillbaka i Malawi och det var under den tiden som mitt intresse för oftalmologi stärktes. Jag träffade professor Moses Chirambo, den enda ögonkirurgen i Malawi på den tiden. Han var den mest hängivna kirurg som fanns och jag kunde knappt tro att en person kunde förändra så många liv. Så var det helt enkelt, och jag har aldrig ångrat mig.
Jag startade ögonavdelningen på Queens [Queen Elizabeth Central Hospital] och för tillfället är jag den enda barnkirurgen i Malawi. Jag var involverad i en studie i skolor för blinda barn och vi upptäckte att 85 % av barnen inte borde varit blinda eftersom de skulle ha opererats. Det förändrade mitt liv över en natt och jag blev en förkämpe för barnen.
Jag valde att specialisera mig på pediatrik och hälsodepartementet och Sightsavers var angelägna om att stödja det – som tur var. Under de senaste fem åren har vi gått från att nästan inga barn opererades till att 400 barn per år opereras. Det har blivit till en passion.
Det finns för närvarande bara åtta kirurger i Malawi [för en befolkning på mer än 14 miljoner människor]. Ett annat problem är att i ett land med begränsade resurser söker människor inte hjälp. De är fast på ett ställe och läkaren finns på ett annat. När man kopplar ihop de två, det är då man kan börja göra skillnad.
De flesta patienter i Malawi söker inte hjälp så någon måste söka upp dem i deras hembyar. När man väl hittar dem kan man inte skeppa iväg alla till samma ställe, det vore omöjligt. Det är enklast att flytta teamet så nära dem som möjligt. Först hittar man patienterna och flyttar dem till deras lokala sjukhus. Sedan får man tag på ett läkarteam som man flyttar till samma sjukhus, men inte bara teamet utan alla [medicinska] förnödenheter, vilket är ett stort logistiskt dilemma.
All denna logistik finansieras av Sightsavers, inklusive att hitta det mesta av den nödvändiga medicinska utrustningen.
”Det finns inga asfalterade vägar i regionen, om man behöver besöka en patient så blir det ofta terrängkörning. Det är lättast under torrperioden, under regnperioden kan man till och med köra fast med en fyrhjulsdriven bil. En gång när mitt team korsade floden började det regna medan de arbetade och floden steg, vilket gjorde att de fastnade. Lokalbefolkningen fick dra upp dem. Det är inte den gamla vanliga pendlingen till jobbet.
Jag är 45 år gammal och lever inte i en dåres paradis. Jag förstår gränserna för vad en individ kan åstadkomma och i mitt livs sista kapitel så börjar jag fokusera på att motivera så många läkare som möjligt. Jag försöker arbeta med likasinnade för att komma på sätt att få dem att stanna när de specialiserat sig. När jag åstadkommit det så har jag stängt boken.”
Den synskadade idrottaren Taonere Banda visar världen att nedsatt funktion inte betyder nedsatt förmåga.
Projektkoordinatorn Magdalena Focus berättar om utmaningarna de mött och framgångarna de nått under 2020.
Sightsavers projektledare Eric Musa besöker Marie, som är blind sedan födseln, för att ta reda på hur hon kunnat fortsätta sin utbildning under covid-19-pandemin.