”Vi har lärt oss att behandla alla barn lika”

Jag blir lite chockad när Marshall, koordinator för Sightsavers projekt för inkluderande utbildning i Sierra Leone, berättar att utan utbildning blir människor med funktionsnedsättning tvingade att tigga på gatan. Det verkar vara en väl drastisk slutsats, särskilt när den kommer från någon som brinner så för potentialen hos människor med funktionsnedsättning. Men efter att jag själv sett hur de flesta människor som tigger i Sierra Leone har någon form av funktionsnedsättning så börjar jag förstå.

När jag ser en stor grupp människor med funktionsnedsättning stå uppradade längs en väg i Freetown för att be förbipasserande om pengar, känns det som att se en grupp människor i samhällets utkant, förenade endast genom sitt utanförskap.

Marshall uttrycker sig inte nedsättande om människor med funktionsnedsättning, han ser bara realistiskt på hindren de möter. ”I vårt samhälle är den allmänna uppfattningen att människor med funktionsnedsättning inte klarar någonting”, förklarar han. ”Vissa pratar om dem som en förbannelse, eller som ett straff. De marginaliserar människor med funktionsnedsättning. Man ser inte till deras behov, man tar inte hand om dem.”

”Om du har ett funktionshinder och inte går i skolan eller lär dig någon särskild färdighet så blir det svårt att överleva eftersom det finns så många hinder – bostäder, vårdinrättningar räcker inte till, och inte ens maten. Om du inte lär dig något blir det faktiskt svårt för dig att skaffa mat.”

Det är inte lätt för någon att få en utbildning i Sierra Leone och särskilt svårt är det om man har en funktionsnedsättning. Enligt Marshall försummas ofta barn med funktionsnedsättning av sina familjer. ”De berövar dem det mesta. En del låser in dem i ett mörkt rum, lämnar dem hemma utan att ge dem möjligheten att få en utbildning. De tycker att det vore slöseri med tid.”

Även om en familj låter sitt barn gå i skolan är chansen till kvalitet i utbildningen liten. ”De flesta av våra lärare saknar kunskaperna för att kunna lära ut till barn med funktionsnedsättning”, berättar Marshall för mig.

Jag chockas av att höra att det finns lärare som delar dessa uppfattningar. ”Tidigare såg vi inte dem som elever utan vi tyckte att de var människor som inte bidrog till någonting i samhället”, erkänner Fatima, lärare på en låg- och mellanstadieskola på landsbygden, 45 minuter utanför staden Makeni.

Fatima och hennes kollega Hassanatu har nu fått utbildning i hur man lär ut till barn som har svårare att lära sig. Under utbildningen, som är en del i projektet Education for All, fick de gå tillbaka till grunderna. ”Vi fick lära oss att behandla barnen lika, att vi inte skulle kalla dem vid deras problem”, berättar Hassanatu.

Hassanatu och Fatima har genomgått en fullständig förvandling både när det gäller deras självförtroende i undervisningen och deras attityder. I klassrummet finns det barn med flera olika typer av funktionsnedsättning och de får nu lära sig tillsammans med sina klasskamrater. Där finns Aminata, en liten flicka med nedsatt syn, Mohammed som har en fysisk funktionsnedsättning och Ali och Hassanatu som båda har nedsatt hörsel.

”Mohammed, han kan inte komma i och ur sin stol, om han vill ha vatten så ber jag något av barnen att gå och hämta åt honom”, förklarar Hassanatu. ”En del barn hör inte så man använder beröring, vi kommunicerar med dem genom tecken. En del barn har problem med ögonen, de kan inte läsa så bra så man ber dem komma fram till tavlan och visar dem”, lägger Fatima till.

Lärarna har gjort förändringar som kanske verkar enkla men de gör stor skillnad för barnens möjligheter att lära. Men viktigast av allt, det är tack vare de båda lärarna som barnen överhuvudtaget går i skolan, de är nämligen talesmän för barn med funktionsnedsättning.

”Som talesman ökar jag medvetenheten bland människorna här”, förklarar Hassanatu. ”Varje elev ska behandlas som andra barn, och vi får inte överge dem. Det gör att föräldrarna blir villiga att låta sina barn gå i skolan.”

Det gör skolan till en mer välkomnande miljö för barnen att komma till. ”Jag lär mina lärarkollegor hur man ska behandla de här barnen, och vi säger till de andra barnen att inte retas, att alltid hjälpa dem, att låta dem vara med och leka”, berättar Hassanatu.

”I början fick de inte vara med. Om de kom för att vara med så körde de andra eleverna bort dem, men nu uppmuntrar de dem att vara med.” Och hela den här förändringen har man kunnat åstadkomma efter bara fem dagars utbildning.