Winesi kan till slut se sitt barnbarns ansikte.

Winesi March ville gärna prata med oss och under vårt samtal samlades också hans fru Namaleta och några av deras familjemedlemmar runt oss. Han berättade att han är 69 år gammal, eller kanske 70, han var inte riktigt säker på vilket. Han har ett smittsamt skratt som gör att man genast dras till honom. Men man märkte att de senaste åren varit svåra, både för honom och hans familj.

Hans syn har gradvis försämrats de senaste tio åren. För tre år sedan såg han fortfarande tillräckligt bra för att kunna ta sig fram och kunde arbeta på sin gård. Men för två år sedan blev hans syn mycket sämre och han har varit helt blind sedan dess.

Trots det försökte han ändå ibland att arbeta, men det slutade oftast med att han skadade sig istället. När vi träffade honom hade han skadat fingret och hade ett djupt sår i benet efter att ha skurit sig på en yxa. ”På fritiden brukade jag tillverka traditionella mattor och fat”, berättade Winesi. ”Jag gjorde också handtag till hackorna jag använde i jordbruket. Jag kunde göra allt själv men nu när jag inte ser något så kan jag inte längre.”

Hans dagar brukade vara fulla av aktivitet men efter att ha mist synen fick han vänta på att familjen kunde hjälpa honom och sedan bara sitta på sin matta. Ibland bytte han plats, men han behövde alltid hjälp av någon för att kunna flytta mattan. Om han behövde gå på toaletten eller ville laga mat så behövde någon leda honom.

Han saknade att vara med under dagens aktiviteter. ”Jag sitter alltid här, och ibland hör jag andra skratta på andra sidan floden”, sa han. ”Jag känner att jag vill gå dit och träffa dem, och vara med dem, men jag kan inte det på grund av den här situationen.”

Det fanns stunder när Winesi kände stor oro. Att förlora synen gav också självförtroendet en svår törn och han kunde inte slappna av eftersom han oroade sig för att om någon attackerade honom så skulle han inte kunna upptäcka det i tid. ”Jag är rädd för att bli attackerad och att det inte ska finnas någon här som kan hjälpa mig. Jag känner mig inte säker.”

Det var inte hans enda rädsla. Han oroade sig för att det inte fanns någon som kunde stötta familjen och att han skulle ha varit den som försörjde dem. Han saknade rollen som familjeförsörjare. Namaleta och deras 13 barn gjorde vad de kunde men det var hela tiden en kamp. När maten som de hade skördat var slut visste han inte vad de skulle göra för att kunna klara sig.

Det blev extra stor press på Namaleta som var tvungen att axla det dubbla ansvaret att ta hand om både arbete och hushåll. ”Jag förlitade mig på honom så mycket, att försörja familjen, men nu kan han inte göra någonting. Jag måste göra allt, hitta mat, se till att barnen går i skolan. Det är mycket svårt att fylla båda rollerna. Jag skulle bli så glad och lättad om vi kunde leva ett normalt liv igen.”

Winesi saknade att se sin familjs ansikten. Han berättade att han inte kunnat se sin frus ansikte ordentligt på 12 år. ”Jag kan föreställa mig hur hon ser ut men jag kommer inte riktigt ihåg.” Och hans 18 månader gamla barnbarn Luka har han aldrig sett. När vi frågade hur han skulle känna om hans syn återställdes så skrattade han och sa att han skulle ta sin hacka och hoppa av glädje. ”Jag kan dansa och en dag ska jag dansa igen. Jag ska dansa mycket. Jag ska göra allt för att skaffa pengar och köpa en ny klänning till min fru. Jag kommer att välja en vit klänning, det betyder att mitt hjärta är vitt och att jag är lycklig.”

Winesi har väntat länge på en gråstarrsoperation. Madalitso, en ögonsjukvårdare han träffade under ett uppsökande program i området för ett par månader sedan, hade rått honom att åka till sjukhuset för en synundersökning men då var Namaleta sjuk och han kunde inte ta sig dit själv utan hjälp. Winesi var inte nervös inför operationen, han vill väldigt gärna börja arbeta och är fylld av förväntan över att kunna få se sin familjs ansikten igen.

Se filmen (på engelska) där Winesi genomgår gråstarrsoperationen och när man tar bort bandagen så att han får se sitt barnbarn för första gången.

Efter operationen var Winesi oerhört lycklig. ”Allt som jag inte kunde se kan jag nu se tydligt”, berättade han. ”Jag känner mig som en del av samhället igen, det var något jag saknade när jag var blind.”

”Det har blivit en fantastisk förbättring. Jag kunde inte se någonting … Jag stannade inomhus hela dagarna. Nu kan jag gå runt i byn utan att slå i eller snubbla på saker. Jag har korsat Mkulumadzi-floden utan problem. Sådant klarade jag inte innan den första operationen. Jag behövde hjälp för att ta mig till sjukhuset.”

”När jag såg min son igen frågade jag ’Är det verkligen du som är Frackson? Är det så du ser ut nu?”

”Sedan han föddes har jag har inte kunnat se hur han växt upp till en stor pojke. Jag kunde bara se suddiga bilder av honom så jag såg främmande ansiktsdrag på mina barn som nu har blivit stora.”

”Nu är jag så lycklig. Tidigare fick mina barn sköta allt, som trädgårdsarbetet och våra getter. Nu kan jag ta hand om allt själv. Det kommer att bli en stor lättnad för min fru och mina barn att slippa bördan av att behöva ta hand om mig nu när jag har fått tillbaka min syn.”