”Jag kan se mina barnbarn igen. Jag känner mig så lycklig!”

Under Naheeds undersökning lägger vi märke till några av de hinder som kan göra det svårt för personer med funktionsnedsättning när de söker vård. Sjukhusets rum är trånga och utrustningen sitter ofta utom räckhåll för dem som använder rullstol.

För ett av testen måste Mahmoud lyfta Naheed under armarna medan en sköterska håller hennes huvud pressat mot ett mätinstrument, samtidigt som läkaren lyser henne i ögonen med en stark lampa. Vi ser hur plågsamt och obehagligt det är för Naheed i den obekväma positionen.

Efter undersökningen följer vi med Naheed hem till hennes svåger i Rawalpindi där hon bor med Mahmoud. Vi går längs stadsdelens labyrintiska gator. Telefonledningar ritar ett brokigt rutnät över himlen ovanför oss. Kvinnor bär på matkassar, män står i grupper utanför små kiosker – och alla tittar på oss.

Plötsligt signalerar Mahmoud åt oss att fortsätta medan han försvinner nerför en annan gata tillsammans med Naheed. Snart förstår vi varför. Gatan vi går blir väldigt brant och vi får kämpa för att hålla balansen i dammet. Det är lätt att förstå att Mahmoud inte skulle kunna köra rullstolen nerför den här gatan, och inte uppför heller. Det är ytterligare ett av de hinder som Naheed möter i vardagen och det just utanför hennes hem.

När vi kommer in visas vi in i ett rum som liknar en blandning av sov- och vardagsrum. Sängar och stolar står utmed väggarna. Mahmoud leder Naheed till sängen bredvid där vi sitter och över flera koppar chai-te får vi höra hennes historia.

Naheed började få sämre syn för ungefär fyra år sedan och de senaste nio månaderna har hon i princip inte kunnat se något alls. Tidigare brukade hon arbeta med att sköta andras städning, matlagning och tvätt.

”Jag brukade ta hand om allt i mitt hem”, berättar hon. ”Men nu är jag oduglig på grund av min sjukdom. Jag var så aktiv – nu är jag väldigt lat. Jag vill arbeta men jag har ingen möjlighet att göra det.” Mahmoud körde tidigare taxi men nu tillbringar han oftast tiden med att ta hand om sin fru och de tvingas båda att lita till sina söner för ekonomiskt stöd.

Båda Naheeds söner har barn. De är en stor del av hennes liv och hon vill förtvivlat gärna kunna se dem igen. ”Jag vill se min familj. Jag vill se mina söner, mina barnbarn … Jag kan bara se att det sitter någon där men jag kan inte urskilja några ansikten.”

En tryckande värme ligger över dagen för Naheeds operation, även om det kraftiga åskvädret som fick fönstren att skaka natten innan har rensat luften något.

I kvinnornas väntrum, med stora fönster, fläktar som väsnas och sängar utmed väggarna, sitter kvinnor och väntar på sina gråstarrsoperationer. Det är väldigt tyst och stämningen i rummet är spänd. Naheed, som har med sig sin dotter Busheer som stöd, har precis fått blodtrycket och blodsockernivåerna undersökta. Eftersom hon är diabetiker är det mycket viktigt, för om hennes nivåer är för höga så kommer man att ställa in operationen.

En efter en leds kvinnorna i väntrummet in i operationssalen och snart blir det Naheeds tur. Där inne finns tre små rum med två operationsbord i varje. Det finns en kirurg för varje par bord och en patient förbereds medan en annan opereras. Det verkar vara ett effektivt system och man förstår varför LRBT klarar av att genomföra ungefär 60 operationer om dagen. Ingreppet tar bara 20 minuter och sedan är Naheed tillbaka i väntrummet igen. Även om hon verkar ängslig är hon redan mer optimistisk. ”Jag är glad”, säger hon. ”Jag tackar Gud.”

Senare samma dag

Vi kommer tillbaka hem till Naheed när det är dags att ta av hennes bandage. Familjemedlemmar och grannar strömmar in i rummet. Optikern som kommit tar försiktigt bort bandaget. Han torkar Naheeds öga och applicerar sedan ögondroppar. Därefter håller han upp tre fingrar och om Naheed kan se dem så vet vi att operationen lyckats. Vi ser alla på med spänning. Och … hon svarar rätt! Vi drar en kollektiv suck av lättnad och den spända atmosfären i rummet går över i glädje.

Medan resten av familjen pratar entusiastiskt med varandra så frågar vi Naheed vad hon mest ser fram emot att se. Svaret är självklart: barnen och barnbarnen. Hennes yngsta barnbarn, Savera, bärs över till Naheed som nu för första gången kan se henne ordentligt. Det är en fantastisk upplevelse att få se Naheed hålla Savera i famnen och titta henne noga i ansiktet och pussa henne.

När vi frågar Mahmoud hur det känns nu när Naheed fått tillbaka synen så säger han först ingenting. Vi tror att han kanske inte hörde oss, men sedan ser vi tårarna i hans ögon. Han kämpar för att försöka säga något men känslorna bara klumpar sig i halsen. Att se en stark och självsäker man som Mahmoud gråta av lättnad visar hur tuffa de senaste fyra åren varit för honom.